Tandställningsfjant

Ibland känns det som om världen bara kommer för nära. Som om allting kväver mig. 

Jag kommer ihåg när det inte betydde någonting, när jag inte brydde mig. Det var länge sen nu. Som en vag dröm som håller på att ramla bort, försvinna. Gå sönder.

Ibland mår jag bra, ibland inte. Oftast mår jag faktiskt bra nu mera, därav den dåliga uppdateringen på den här bloggen. Men just nu, i det här ögonblicket, så är världen för nära, alldeles för nära. 

Hemska tankar, hemska mardrömmar, jag vågar inte sova. Fast kanske borde jag bara sätta upp håret, ta på mig min siden pyjamasen, titta på fotot ovanför sängen och bara låta det komma. Som ett enda stort jävla bombnedslag. En krater i mitt huvud. Fast just nu är det nog mest tredje världskriget tror jag. 

Sömnen har slagit mig i ansiktet också, lägger jag mig i sängen kommer jag inte hinna tänka. Kanske är det lösningen på problemet, ekvationen. Att tänka på att man inte kommer hinna tänka. Kanske inte. Det låter ju lite ologiskt.

Behöver något varmt, kallt, beröring, kärlek, sällskap, ensamhet... något. Jag behöver det där fotot ovanför sängen. Det betyder mer än man tror. Livet, familjen. Det är det jag behöver. 

Jag måste sluta nu. Sluta utsätta mig själv för det här, att tvinga mig själv att känna något.

Or everything that matters breaks in two.

Inside of you, inside of you, inside of..you. 

Jag försöker inbilla mig själv att det egentligen inte spelar någon roll. Det fungerar inte.Jag försöker få mig själv att tro att ingenting lämnar spår. Att allting rinner av mig som vatten. Det gör det inte.

Mest hela tiden vill jag bara att det ska gå att ljuga för sig själv om saker som faktiskt spelar roll. Det går inte. 
Men just precis nu, försöker jag mest intala mig själv att det inte är sant. Att jag faktiskt har lyckats ljuga för mig själv den här gången. Men ni kan väl kanske lista ut själva hur bra det fungerade?

Jag känner mig så sjukt förvirrad. Ensam. Jag vet inte vem jag är längre. Som om jag någonsin har gjort det egentligen. Men jag vet vad som saknas och jag kan inte ens låtsas längre. Det fungerade alltid förut. Kryp lite närmare kudden, bara lite närmare. Lägg armen på din egen axel och kryp ännu lite närmare den där kudden. Det fungerar inte längre. Inte ens lite. 

Orden ekar i huvudet och den där jävla låten. "Then you said: No, I'm never gonna be inside of you and I said: No, I'm never gonna see inside of you"  Den där jävla låten var det ja..

I know I'm gonna fall. And you'll be waiting for it all. Because I know, I know..I know, I can't get inside of you. 

Jag spenderade dagen med att gå vilse i Stockholm, bara för att jag behövde något annat att fokusera tankarna på. Det fungerade faktiskt. Men nu är jag rädd för att gå och lägga mig, jag litar inte på mig själv. Handen kommer att hamna på axeln, jag vet det. Fan också. FAN Fan fan.. det är nog mitt fel det här ändå. Det är klart det är.

Och den där känslan, av att inte räcka till. Den kröp fram nu igen, precis som för några år sedan. Jag trodde verkligen att jag hade lagt den bakom mig, lämnat den på vägen och gått vidare. Jag hade fel. Den låg bara långt ner i väskan och väntade på att bli behövd igen. Och när den fick chansen kom den krypandes. Som en kall kår över min rygg. Min tomma rygg.

Jag slutar nog kämpa emot nu, för ikväll. Sätter igång "bryt ihop Lina" listan på spotify och gör det jag är bäst på helt enkelt - bryter ihop.

Anna, var är du när man behöver dig? 

I'm so in love I found you finally..I wish.

I could really use a wish right now.

Jag har hört att det ska finnas något som kallas kärlek. Att det ska vara underbart. Att man ska vara allmänt lycklig och bara skutta omkring på små rosa moln. Det finns ett problem dock, jag hörde att det krävs två personer. 

Jag tror fortfarande inte på kärlek. Och verkligen inte på kärlek vid första ögonkastet. Men vore det inte lite trevligt ändå? Med någon som faktiskt bryr sej? Som håller om en, som älskar en och som verkligen finns där. Någon som man kan lita på och som man verkligen inte kan sluta titta på. Känslan av att man bara vill säga det där namnet, bara ändå liksom. Det vore väl lite mysigt? 
Jag har i alla fall fått för mej att det skulle vara trevligt. Men problemet kvarstår.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget, ingenting antagligen. Jag försöker nog bara låta bli att titta på den där bilden. Den där jävla bilden. Försöker hålla mej borta från en viss hemsida. Jag tänker Anna, jag tänker på dej för fulla muggar. Precis som du sa att jag skulle göra, det fungerar inte.

Jag fortsätter försöka ändå. Jag tänker inte ge upp i första taget. I'm a fighter.

Jag vet inte om jag har något mer att skriva egentligen. Antagligen inte. Men jag vill inte gå och lägga mej, när man sover så känns det som att tiden går snabbare. Vilket betyder att jag måste på skolan. Och det är väl, trevligt. På sitt sätt.

As if you have a choice. Louder, louder..

Ibland känns det verkligen som att allt är värt det liksom. Som om allt man gör har en mening och som om det kanske faktiskt finns något där ute, sen. Andra dagar känns allting bara allmänt meningslöst. Och som om det verkligen inte finns någonting någonstans, inte ens nu. Inte då och inte sen. Verkligen inte sen. 

Jag känner mej så extremt kluven. Som om jag går igenom någon slags identitetskris just nu. Eller det gör jag ju inte heller egentligen. Jag vet ju vem jag är, tror jag.. Kanske inte om jag tänker efter.

Fast vad är det egentligen som definierar en människa? 
Vad är det egentligen som bestämmer vem vi är? Vem jag är.

Idag kändes det i alla fall sådär värt det. Ett tag. Sen slog det runt totalt och nu känns allt bara meningslöst. Om en timme kanske det känns bra igen, vem vet. Inte jag.

Jag pratade med en tjej i min klass om Gud idag. Jag beundrar verkligen folk som kan stå för att de tror. Och som faktiskt tror på riktigt och inte bara säger att de tror. Jag menar, hur irriterande är det inte med folk som konfirmerar sej för presenterna liksom? Men hon trodde verkligen. Jag såg det i hennes ögon.

Jag har hört någonstans att våra ögon reflekterar vårat inre, vem vi verkligen är. The real deal. Jag försökte se något i min egna ögon i en spegel en gång. Jag blev inte något klokare av det, men såhär i efterhand så undrar jag och jag egentligen hade velat bli det? Om jag verkligen på riktigt hade velat veta hur mitt inre ser ut? För ibland känner jag mej verkligen inte som en bra människa. Och det känns inte riktigt okej. 

Det känns som om jag på något sätt totalt har tappat ämnet nu. Fast ändå inte. Det är ju det här jag försöker få fram tror jag. Att jag inte fattar någonting. Att jag inte har en aning om vad jag vill längre. Att jag vill något ena sekunden och nästa sekund så vill jag något helt annat. Det känns till och med som om jag skulle kunna tro på Gud om en minut eller så. Jag fattar ingenting. Det här måste vara en identitetskris. Snälla säg att det är det. Det skulle förklara så mycket. Annars måste jag nog komma fram till att det är något fel på min hjärna, min vilja, mina åsikter och mej rent allmänt. 

Och mitt i allt det här är jag dessutom rädd. Jag vet att det låter konstigt. Men jag är faktiskt rädd. På riktigt.

Jag vet inte vad jag håller på med. Vad har jag egentligen gett mej in på? Tänk om det är fel, även om jag nästan är helt säker på att det är rätt. Men jag har ju haft fel förut. Tänk om jag inte klarar av det här. Skulle jag kunna ge upp och bara erkänna att jag inte var redo? Jag har en jobbig liten irriterande känsla av att jag skulle vara för stolt för det. Fast jag vet ju att jag är redo. Jag känner det. Eller är jag bara redo för att jag måste vara det nu? För att jag inte har mer tid på mej att försöka bli redo?

GE MEJ STYRKA!

Jag fattar ingenting. Och allting blir bara en enda stor soppa! Soppa säger jag!

Och det är fortfarande fel att vara rädd.

Men det är ändå fel att vara oärlig. Man får inte ljuga. Men folk tål inte alltid sanningen. Jag pallar inte sanningen just nu. Så då måste det väl vara okej att säga att man är rädd? Att man inte vågar? Men det är ju inte okej att inte våga. Ta dej i kragen och väx upp någon gång du också Lina! Skaffa lite skinn på näsan vet jag.

Det är det här jag menar! Läser man det här fattar man vad jag menar. Eller kanske inte. Men man fattar förhoppningsvis poängen. När jag började skriva ville jag skriva om hur irriterande kluven jag känner mej angående döden. Men sen blev det något helt annat av hela alltihopa. För jag ändrade mej varje minut. Varje sekund. 

Jag har ingen aning om vad jag vill och allt (läs: hela mitt liv) blir bara en enda stor sörja av ingenting. En sörja som jag inte har räknat med att någon ska förstå, hur skulle någon kunna göra det när jag inte ens fattar vad som händer själv?

Jag finner ingen logik i mina egna ord. Great..

Can we pretend that airplanes in the night sky are like shooting stars? 'Cause I could really use a wish right now.

Jag känner mej vilsen, men ändå så hemma. Och allt känns så fel, men ändå så extremt rätt. 

Det känns så...jag är rädd att jag inte ens vet hur det känns.

Jag såg ett flygplan idag. Det verkade så, bestämt. Säkert liksom. Jag stod där, säker nere på marken i sällskap av en riktigt bra vän. Men det där flygplanet kändes säkrare. Som att det visste exakt vart det var påväg. Och exakt när det skulle vara där. Själv stod jag där i min ovisshet, precis som nu. Jag ville bara skrika. Visa mej hur man gör, vem jag är, ta bort den här känslan som förtär mitt inre. Mej. Ge mej något att tro på, något som går att bevisa. Och visa mej hur det känns att känna något, vad fan som helst. Samtidigt viskade jag knappt hörbart: Men det räcker nog om du håller om mej. Bara lite. 

Jag vet att jag borde vara här, att det är min väg. Men skulle inte någon kunna ploga den åt mej? För jag förstår inte meningen?

Helt seriöst. VAD ÄR MENINGEN? 

Och varför känner jag mej så outhärdligt ensam även fast jag har de bästa vännerna och den bästa familjen jag kan tänka mej?

Kan inte någon bara tala om för mej vad som saknas? Inte för att jag inte redan vet det, men det vore ju trevligt med lite, inte vet jag, omtanke. Ibland

Jag behöver ett stjärnfall nu tror jag. Det är allt jag begär. En enda liten ynklig stjärna. 

I am what you see, I am not what they say. But if I turned out to be, could you love me anyway?

Jag har gjort det nu. Jag har verkligen gjort det den här gången. Klarat något. Ett mål mindre, en dröm. Och jag klarade det faktiskt. Det är nog rätt bra för mitt självförtroende att kunna säga så alltså. Att faktiskt kunna skriva att jag klarade det den här gången. Det var inte bara något som jag sa en gång för längesen. Något som jag drömde om en gång. Jag gjorde det den här gången. 

Jag börjar förstå nu tror jag. Vad det handlar om. Jag har haft så fel i flera år nu. Det handlar inte om att vara stark själv och våga göra fel. Våga misslyckas. Det handlar inte om det helt enkelt. Mest fel har jag nog haft angående själv biten. 

Men som sagt tror jag att jag börjar förstå nu. Det handlar om att våga ta en risk, att följa sina drömmar och faktiskt försöka något nytt. Men inte ensam, aldrig mer ensam.

Jag vet det nu. Jag har världens bästa familj, världens bästa föräldrar, syskon och vänner. De är helt enkelt underbara. Och jag har haft så fel om det också. Jag måste bara försöka lite. Och jag ska göra det nu.

På riktigt.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva längre. Jag vågar knappt skriva längre. I alla fall inte offentligt. 

Men nu gör jag ju uppenbarligen det ändå. 

Det där gjorde ont. Så jävla extremt outhärdligt ont. Jag vet att du har rätt angående vissa saker. Men inte de som du tror. Även om du inte kommer att lyssna på mej. Därför, därför tycker jag inte om att prata med folk om saker som gör ont. Saker som är väsentliga. För de förstår ändå inte vad jag menar, eller så kan jag inte säga det jag menar. Jag kan inte formulera det. Därför, därför vill jag skriva. För det är min grej, eller det brukade i alla fall vara min grej. Men nu vet jag fan inte ens längre. Jag vet fan ingenting längre.

Jo, att det gör ont. Att jag har gjort det besviken alltså. Den enda personen som jag egentligen inte ville göra besviken. Men det vet du nog inte heller.  

Det vet nog ingen.

Men den här gången ska jag försöka, jag ska verkligen försöka. Jag ska göra allt jag kan för att formulera det så att du förstår, åtminstone kanske lite. Jag ska göra mej så jävla sårbar jag bara kan och visa den där sidan av mej som inte många har sett. Det sidan som jag själv knappt har sett in action utan ett tangentbord. Jag lovar, jag ska verkligen försöka den här gången. 

It's not as easy as it seems. Trying to explain the meaning of your dreams.

Jag tror inte att det är någon som faktiskt förstår. Jag tror inte ens att jag gör det själv. 

Hur viktigt det är alltså. Hur mycket det betyder. Allt. 

Jag försökte förklara för en person här om dagen. Det hjälpte inte. Det ledde bara till att jag insåg att det faktiskt inte är så simpelt som det kanske borde vara. Hon lyssnade, men hon förstod inte. Jag kände det. 

Jag har slagit i botten nu. På riktigt den här gången. Värre än ni kan föreställa er. Och om ni någonsin ska lita på det jag säger så är det nu. Jag har brutit ihop.

Gått sönder.

Och det finns ingen som kan förstå. För det går inte att förklara.

Det här handlar om gymnasiet, om allt som precis har gått åt helvete. Fast ändå inte alls. Inte ens lite. 

Det handlar egentligen inte om att kommunen inte skickade in mina slutbetyg. Det handlar inte om att jag kanske måste gå en annan linje nu. Det handlar inte ens om att jag går sönder. Det handlar om den där drömmen som inte går att förklara. 

Som ingen kan förstå. Inte ens jag.

Det viktigaste jag någonsin drömt, den enda av alla mina drömmar som faktiskt betyder något för mej, innerst inne. Och det gör ont. Så outhärdligt ont. 

Som om någon hänger upp dej i ett rep i taket och slår dej så hårt de kan. I timmar, dagar, nätter, veckor, år. För alltid. Och de slutar inte slå. Hårdare och hårdare. 

Fast ändå inte alls så. Inte ens lite som det borde kännas. 

Tortyr. Inombords. På ställen som jag inte ens visste att jag hade, ställen som inte borde kunna göra ont. Åtminstone inte såhär ont. 

Som om mina organ ger upp ett åt gången. Att förblöda. Sakta.

Det är det det handlar om tror jag. Och att gråta. Skrika och hoppas att musiken är på tillräckligt hög volym. Gråta ut allt som någonsin funnits att gråta. Tom. Att bli tom. Att gråta sej själv ihålig.